Medievärlden växer. Information matas ut i hushållen. Information finns lättillgängligt. Genom internet finns en ny arena där vem som helst, som jag, kan skriva vad de vill. Alltid är det någon som tror på vad jag säger. Den tid så massan fick sin samhällsinformation enbart via pressen är förbi. Samhället har utvecklats och vi lever under ett ständigt brus av olika synsätt, vinklingar och perspektiv på verkligheten. Det finns ingen fungerande ”sanningspolis” på internet och ordet är fritt. Kanske är internet något av det bästa som hänt demokratin?
Objektivitet. Den makt som journalister en gång hade har börjat tyna. Den existerar fortfarande men den är inte lika stark. Det finns andra sätt att finna information. Om den är sann eller inte är inte det primära. Det är det egentligen aldrig förrän du själv sett och hört. Men även den sanningen kan ju manipuleras. Med risk för att verka paranoid så skulle jag vilja påstå att det inte finns någon objektiv sanning. Ingen levande varelse kan i alla fall inte lägga beslag på den.
New Journalism. Lika väl som medievärldens arenor förändras så har också sättet att skriva förändrats. För med än trettio år sedan började man prata om New journalism, ett begrepp som myntades 1973 i en antologi med samma namn som Tom Wolfe sammanställde. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. New journalism skapade möjlighet att kombinera det bästa från två världar: journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga.
Bokhandlaren i Kabul. Jag har valt att läsa Åsne Seierstads bok ”Bokhandlaren i Kabul” som är skriven på det sättet. Jag valde boken just för den debatt som blev då huvudpersonen ”Sultan” som kom ända till Oslo för att stämma Åsne Seierstad för att han ansåg sig utmålad på fel sätt och som lett till problem i hans bokaffär.
Subjektivitet. Redan i förordet förklarar Seierstad hennes roll i boken. Hon kommer följa en bokhandlare som hon namnger ”Sultan” och hans familj. Hon kommer delta i familjens liv. Hon gör ingen ”Wallraff”, hon är med i familjen och alla vet om det. Seierstad förklarar att familjen inte alls är en typisk afghansk familj utan är en mer välbärgad sådan. Hon skriver också följande:
”Jag skriver i litterär form, men till grund för det jag skriver ligger verkliga historier som jag har varit med om, eller som jag hört berättas av dem som varit med, När jag skriver vad personerna tänker eller känner baseras det på vad de har berättat för mig att de tänkte eller kände i den situationen som skildras”.
Redan här talar hon om att det inte är frågan om en faktabok. Det är hennes skildringar om familjen. Genom boken får läsaren följa de olika familjemedlemmarna ur deras perspektiv. Man får följa deras tankar och det känns ibland som det är ett reportage jag läser. Tyngdpunkten ligger i att skildra kvinnorna liv som skiljer sig rejält från det västerländska livet. Bokhandlaren, familjens överhuvud, beskrivs som en elak man vars intresse enbart ligger i pengar och hans affär.
Sanning. Det är inte enbart intervjuer med familjemedlemmar som skapar boken. Hon behandlar också Afghanistans krigshistoria, geografi och kultur genom tiderna, vilket visar att hon gjort en hel del research om landet. Men trots att boken är en beskrivning (tolkning) av bokhandlarens liv så tror jag ändå som läsare att detta är den verkliga sanning som Seierstad upplevt i Kabul.
Men jag är kritisk. Frågan är bara om jag borde vara kritisk? Ska jag behöva fundera om boken är sanningen, eller ska jag acceptera att den är en skildring av en familjs liv som tolkats av en annan människa med andra förutsättning och annan kultur som inte förstår sig på det liv de hon skildrar lever?
Jag tycker att Åsne Seierstad ger mig som läsare de förutsättningar jag behöver veta. Jag tycker hon informerar om att detta är en bok om en familj, olika personer med olika perspektiv inom samma familj, sett genom hennes ögon. Jag känner inte att hennes ord är lag. Men samtidigt har hon som författare ett stort ansvar att beskriva det hon mött på ett så verklighetstroget sätt som möjligt för att inte förvränga min, som läsares, bild av en annan kultur.
För det som skrivs påverkar läsaren. Det skapar en bild. En bild som måste ha någon form av verklighetsförankring. Det är ett stort ansvar för författaren, det är trots allt ingen roman jag läser. Jag tycker därför att det etiska är viktigt. Och det känns bra då jag vet att det är någon med journalistisk utbildning som skrivit boken.
