BlogginläggE: The elements of journalism

Med ett uppdrag som samhällsinformatörer besitter journalister en stor makt. Men den snabba medieutveckling som skett under de senaste åren är inte längre journalistens roll lika självklar. Även den rollen har ändrats, men är den på väg åt rätt håll?

Kovach och Rosenstiel skriver att en grundläggande princip som kännetecknar bra journalistik är dess skyldighet till sanning, och som vanligt frågar jag mig - vad är sanning, och vems sanning? Med sanning menar de att man som journalist ska kunna presentera fakta på rätt sätt. Att kunna berätta en historia, vad som har hänt och varför. Det som måste upp till ytan för att skapa en bild av verkligheten för allmänheten.

Kovach och Rosenstiel skriver ju också att journalistens lojalitet skall ligga hos medborgaren. Att man som läsare ska kunna veta att en filmrecension eller att betygsättningen på restaurangen är sanningsenliga och inte påverkas av någonting annat. Men enligt Gunnar Nygren, journalist och författare av boken ”Yrke på glid”, har journalisternas prioritering förändras som ett led i utvecklingen på mediemarknaden. Det man i många fall riskerar, enligt Gunnar Nygren, är att fokusera på var annonsörerna finns. Han menar att det alltid funnits en balans mellan chefsredaktören och VD men att det i dagsläget läggs mer fokus på det ekonomiska. Han menar inte att journalistiken behöver bli sämre men att den riskerar att bli tunnare. En tredjedel av dagens journalister har inte fast anställning och arbetar på så vis med svag ställning gent emot sin uppdragsgivare. Men journalistiken bör vara högre än att bara dra in pengar, och journalister ska vara oberoende granskande och sätta sanningen främst. Han menar också att det är viktigt att diskutera grunder i journalistiken, vad kan de kan göra och inte, etiska gränser och så vidare. De gamla idealen kanske ska återupplivas, menar Gunnar.

Den brittiske journalisten Nick Davies har också skrivit en bok i ämnet, det han frågar sig är vad som gått fel i yrkets utveckling, hur det kom sig att media länge var tredje parten i påståendet om att det skulle finnas massförstörelsevapnen i Irak, men som inte fanns och la ut fel information både innan och efter intåget av Irak. Vad de båda menar är att det är de stora mediekoncernerna som förstör dagens journalism. Att utvecklingen lett till att kommersialismen fått en större del i företagen och pengarna tar en allt större del från det egentliga journalistiska uppdraget.

Och kanske är det så, att journalister bli mer och mer som lobbyister utan tydliga uppdragsgivare. Att globaliseringen lett till att kapitalismen tagit överhanden inom journalistiken och att ägarnas intressen kommer i första hand. Kommersialismen gör annonsörerna till starka aktörer i media och att journalistikens huvuduppgifter som att förse medborgarna med sanningsenlig journalistik kanske kommer i andra hand. Den tekniska utvecklingen med tidningar via webben men en ständigt pågående deadline medför att det inte finns tid att dubbelkolla källor, är också en faktor som bidrar till en förändring i sättet att se på nyheter och konkurrensen på mediemarknaden. Och kanske är det så att vi som mediekonsumenter måste hålla ögon och öron öppna och granska de nyheter vi blir serverade, kanske är det upp till oss? Men är det så det ska vara i ett demokratisk samhälle? I så fall är inte utvecklingen på väg åt rätt håll

Blogginlägg D: För senaste nytt - glöm journalistiken?

De nya medierna tar en allt större plats i både samhälle som i medievärlden. Facebook eller Lunarstorm är bara två av alla de virtuella mötesplatser där vem som helst kan göra sin röst hörd. Bloggar växer fram som svampar ur marken en höstdag och var och en har en blogg. En blogg kan vara en personlig dagbok men den kan vara en plats att skapa opinion. Att politiker har en blogg är inget vi höjer på ögonbrynen för, snarare tvärtom, om de inte bloggar. Bloggkulturen har spritt sig genom hela samhället, och det är även konstaterat att man kan bli sjuk av bloggandet. Bloggare lägger ner hela sitt liv på bloggen och går in i väggen som Blondinbella som nyligen valde att stänga sin blogg för en stund eftersom att hon inte hann eller orkade med. På kanal5s hemsida finns modebloggaren Elin Kling, och den relativt nya bloggerskan Linda Rosing. Man kan alltså försörja sig på att blogga.

Alla dessa nya kanaler skapar ett nytt utrymme för åsikter, nyhetsrapportering och marknadsföring. Det finns de som menar att journalistiken, men kanske främst journalister, står öga mota öga mot sitt största hot någonsin. Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg: Medievärlden växer och lättillgänglig information matas ut i hushållen. Genom internet finns en ny arena där vem som helst, kan skriva vad de vill. Alltid är det någon som tror på vad någon säger. Den tid så massan fick sin samhällsinformation enbart via pressen är förbi. Samhället har utvecklats och vi lever under ett ständigt brus av olika synsätt, vinklingar och perspektiv på verkligheten. Det finns ingen fungerande ”sanningspolis” på internet och ordet är fritt. Kanske är internet något av det bästa som hänt demokratin?

Internets och IT s snabba framfart i samhället har skapat nya banor och nya sätt att se på information och nyheter. Bloggen ”bitform” skriver att det inte är de stora bloggare som journalisterna huvudsakligen ska vända sig till, utan han menar att det är de vanliga bloggarna där man kan hitta vad som sägs ”av den lilla människan”. Han menar också att det inte längre finns något alternativ och inte heller längre någon anledning för journalisten att inte längre veta vad ”vanligt folk” pratar om. Och detta på grund av att det finns allt fler platser och rum att ta reda på vad massan tycker. De sociala medierna har blivit allt viktigare i samhället, och därför borde den vara allt vikigare i journalistikens öga.

Så här skriver Martin Jönsson som bloggar om reklam och medier på Svenska dagbladet:

”Journalistiken i sig behöver inte förnyas. Den behöver bara förbättras. Bli noggrannare och kunnigare. Mer angelägen. Engagera mer. Och här är tekniken - och nätets och mobilens nya möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet - naturligtvis en enorm möjlighet”.

Han menar att journalistkåren håller sig alltför konservativ mot den nya, parallella medievärlden. Och att det är journalisternas sak att hänga med i utvecklingen, inte att ställa sig mot den. Bloggaren Newsmill drar det hela lite längre och hävdar att årets viktigaste journalistik inte alls bedrevs av journalister, utan av bloggare. Grunden till det hela är FRA debatten som startades av gedigna bloggare.

Men det verklar hända något på fronten. Jag läste på aftonbaldet.se och fann en artiken om att Aftonbladet ör Bloggportalen instiftar Stora Bloggpriset.

– Bloggandet har blivit en folkrörelse som ger enskilda människor ökad makt att påverka sin omvärld. Bloggandet har blivit en av de viktigaste vägarna till inflytande och fördjupad demokrati. Genom Stora Bloggpriset vill vi på Aftonbladet främja goda bloggprestationer, säger Kalle Jungkvist (chefredaktör på aftonladet. se). http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3969483.ab

Jag tror på en blandning av nya sociala medier och kvalitetssäker journalistik för att skapa en bra balans. Det är viktigt att journalistkåren och de så kallade gammelmedierna hänger med i vad som sägs i bloggossfären och andra sociala medier. Mediers uppgift är att veta vad som sker i samhället och som det ser ut nu är internet, med alla olika offentliga platser, viktigt. Genom globaliseringen och den ständigt krympande värld som det innebär kan man inte längre blunda för nya kanaler och verktyg. Att inte ta tillvara på de resurser som finns vore oklokt. En mobilkamera på plats är så mycket mer värt än en systemkamaera på fel ställe. Nyheter skapas kontinuerligt och vi lever i en uppdaterad tid. Men samtidigt tror jag att det behövs en gate keeper, någon som kan sålla och granska. Trots att det finns resurser så måste det också finnas kunskap för att inte riskera objektiviteten.

För senaste nytt - räkna inte ut journalistiken.

Blogguppgift 3: Journalistik som tar plats

Medievärlden växer. Information matas ut i hushållen. Information finns lättillgängligt. Genom internet finns en ny arena där vem som helst, som jag, kan skriva vad de vill. Alltid är det någon som tror på vad jag säger. Den tid så massan fick sin samhällsinformation enbart via pressen är förbi. Samhället har utvecklats och vi lever under ett ständigt brus av olika synsätt, vinklingar och perspektiv på verkligheten. Det finns ingen fungerande ”sanningspolis” på internet och ordet är fritt. Kanske är internet något av det bästa som hänt demokratin?

Objektivitet. Den makt som journalister en gång hade har börjat tyna. Den existerar fortfarande men den är inte lika stark. Det finns andra sätt att finna information. Om den är sann eller inte är inte det primära. Det är det egentligen aldrig förrän du själv sett och hört. Men även den sanningen kan ju manipuleras. Med risk för att verka paranoid så skulle jag vilja påstå att det inte finns någon objektiv sanning. Ingen levande varelse kan i alla fall inte lägga beslag på den.

New Journalism. Lika väl som medievärldens arenor förändras så har också sättet att skriva förändrats. För med än trettio år sedan började man prata om New journalism, ett begrepp som myntades 1973 i en antologi med samma namn som Tom Wolfe sammanställde. En ny generation journalister förnyade tidningsreportaget genom att låna berättartekniska grepp från romanförfattare. New journalism skapade möjlighet att kombinera det bästa från två världar: journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga.

Bokhandlaren i Kabul. Jag har valt att läsa Åsne Seierstads bok ”Bokhandlaren i Kabul” som är skriven på det sättet. Jag valde boken just för den debatt som blev då huvudpersonen ”Sultan” som kom ända till Oslo för att stämma Åsne Seierstad för att han ansåg sig utmålad på fel sätt och som lett till problem i hans bokaffär.

Subjektivitet. Redan i förordet förklarar Seierstad hennes roll i boken. Hon kommer följa en bokhandlare som hon namnger ”Sultan” och hans familj. Hon kommer delta i familjens liv. Hon gör ingen ”Wallraff”, hon är med i familjen och alla vet om det. Seierstad förklarar att familjen inte alls är en typisk afghansk familj utan är en mer välbärgad sådan. Hon skriver också följande:
”Jag skriver i litterär form, men till grund för det jag skriver ligger verkliga historier som jag har varit med om, eller som jag hört berättas av dem som varit med, När jag skriver vad personerna tänker eller känner baseras det på vad de har berättat för mig att de tänkte eller kände i den situationen som skildras”.
Redan här talar hon om att det inte är frågan om en faktabok. Det är hennes skildringar om familjen. Genom boken får läsaren följa de olika familjemedlemmarna ur deras perspektiv. Man får följa deras tankar och det känns ibland som det är ett reportage jag läser. Tyngdpunkten ligger i att skildra kvinnorna liv som skiljer sig rejält från det västerländska livet. Bokhandlaren, familjens överhuvud, beskrivs som en elak man vars intresse enbart ligger i pengar och hans affär.

Sanning. Det är inte enbart intervjuer med familjemedlemmar som skapar boken. Hon behandlar också Afghanistans krigshistoria, geografi och kultur genom tiderna, vilket visar att hon gjort en hel del research om landet. Men trots att boken är en beskrivning (tolkning) av bokhandlarens liv så tror jag ändå som läsare att detta är den verkliga sanning som Seierstad upplevt i Kabul.

Men jag är kritisk. Frågan är bara om jag borde vara kritisk? Ska jag behöva fundera om boken är sanningen, eller ska jag acceptera att den är en skildring av en familjs liv som tolkats av en annan människa med andra förutsättning och annan kultur som inte förstår sig på det liv de hon skildrar lever?

Jag tycker att Åsne Seierstad ger mig som läsare de förutsättningar jag behöver veta. Jag tycker hon informerar om att detta är en bok om en familj, olika personer med olika perspektiv inom samma familj, sett genom hennes ögon. Jag känner inte att hennes ord är lag. Men samtidigt har hon som författare ett stort ansvar att beskriva det hon mött på ett så verklighetstroget sätt som möjligt för att inte förvränga min, som läsares, bild av en annan kultur.
För det som skrivs påverkar läsaren. Det skapar en bild. En bild som måste ha någon form av verklighetsförankring. Det är ett stort ansvar för författaren, det är trots allt ingen roman jag läser. Jag tycker därför att det etiska är viktigt. Och det känns bra då jag vet att det är någon med journalistisk utbildning som skrivit boken.

Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”, så lyder den 15 onde publicitetsregeln i ”Etiska regler för press, TV och radio”.

”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”, så lyder den 16onde.

Efter skottdramat i Finska Kauhajoki i slutet av september i år publicerades både bild och namn på den 22-åriga gärningsmannen i de flesta svenska medier. Arboga mordets gärningsman ”Tyskan”, har också publicerats med både namn och bild i svensk media. -Hur kommer det sig att media har tagit sig makten att strunta i reglerna i dessa fall? Är det okej att publicera namn i vissa fall, och andra fall inte? Vem avgör?

Funderingar kring mediernas spelregler om namnpublicering.
På SVT:s hemsida kan man se ett videoklipp av en pågående redaktionsdiskussion på Aktuellt om namnpubliceringen i Finsak Kauhajoki. Man valde att publicera namn och bild, samt det videoklipp från

www.youtube.com. Detta är en del av vad som sades:

”Det publicistiska överväger”
”En eventuell miss från polisen i Finland att släppa sådan Copycat”
”Det är viktigt att visa vad han faktiskt gjort, och vad polisen faktiskt redan visste”.

Till och med på en redaktion är man inte hundra procent säker på om namn- och bildpubliceringen var rätt. Men man argumenterar huvudsakligen för. I Arboga-fallet anses namnpubliceringen irrelevant enligt vissa medier, andra tycker det motsätter sig. De som är mot anser att det är en familjeangelägenhet där allmänheten inte är involverad och behöver inte ta del av informationen. Senast i onsdag syntes ”Tyskan” i efterlyst. Joseph Fritzl är ett namn som sätter ett ansikte på hornhinnan. Just det, skräckkällaren i Österrike. Vi lever i det informationssamhälle där vi har tillgång till den information vi söker. Vi har tillgång till ett fritt internet där vi kan finna det mesta. Joseph Fritzl var publicerad i utländska medier, svenska medier hade kunna slopa namnet, men hela världen visste redan, Namnet ute i etern. Gällande publiceringen av den Finska 22-åringen finns även där en bit av det nya mediesamhället som bidragande orsak. Gärningsmannen hade själv lagt ut ett videoklipp på www.youtube.com där han leker med en pistol, han skjuter.
– You will die next, säger han i klippet.

Det finns alltså ingen lag som säger vad som är tillåtet att publicera och inte. Det som finns är etiska regler, som ska följas av media. Gällande namn och bildpubliceringa ska man noga överväga konsekvenserna, och ett uppenbart allmännintresse är vad som krävs.

Så vad har jag själv för åsikt i debatten? Det vet jag inte. Jag tror inte det finns ett rätt eller fel svar i frågan. Jag kanske också fråga mig vad meningen med den här uppgiften var? Var det meningen att jag ska tycka att namn- och bildpubliceringen är fel? Är det meningen att jag ska fostras till att tycka det, eller är det meningen att jag verkligen ska tänkta själv? Det är egentligen vilket som. Jag tycker att det ibland är rätt, och ibland fel.

Ingen rök utan eld, visst?

Om den misstänkte i frågan är tydligt skyldig tycker jag man kan publicera. Människan är en nyfiken varelse som inte hade utvecklats som vi gjort utan den egenskapen. Vi diskuterar det och spekulerar.
En annan sak jag funderat lite på är när en offentlig person gör något. Kungen kör för fort, Anja Pärson kör för fort. Då är det ingen som reagerar på namnbubliceringen? Visst, det kanske är av allmänintresse, vad vet jag. Men jag kan inte låta bli att dra paralleller med intresset för penga pungen igen. Media säljer, och vad säljer? Jo, smaskiga nyheter.

Något annat som säljer är brott. Brottsnyheter ligger högt upp på nyhetsvärderingen. Jag tittade lite på "Efter tio" på 4:an i morse. Nisse Simonsson gästade, författare till boken "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Han pratade lite om människan grundläggande psykologi. Att vi är pessisistiska av naturen. Att det är bättre att tro att det står ett lejon i busken, och springa därifrån, än att tro att det är en vindpust och stå kvar. Han menade alltså att med hjälp av denna pessinistiska och misstänksamma del av oss har vi som människa överlevt. Det ligger i vår natur. Jag skulle vilja koppla detta till varför vi är så intresserade av just brott. Varför är det av allmänintresse att hänga ut Anders Eklund?

Det kanske är så, att det ligger i människans natur. Kan då det vara fel?

Funderar...

Det är fredagkväll. En vecka med plugg, plugg och plugg. Hemtentan har inte gjort sig själv under natten i natt heller.
Orken tar slut. Fredagen tränger sig på. Hemtentan gnager.

Nej, vinaren gjorde mig inte smartare. Bara trött. Tv soffan nästa.

Att vara en råtta

Det ÄR intressant med stjärntecken. Så är det bara. En klok vän (eller kanske inte Majsan) sa att anledningen till att vi faktiskt är som våra stjärnecken, är för att vi vill vara som dem, och anpassar oss efter tecknet. Jag protesterade och sa att jag verkligen inte ville vara en Stenbock när jag var yngre. Men ju äldre jag blivit, desto fler egenskaper har letat sig fram... hee. Just nu väntar jag bara på följande egenskaper, men dessvärre inte med större entusiasm.

Fysiska kännetecken: Ganska satt, slätt hår och ett melankoliskt uttryck i ansiktet. http://www.birthday.se/

Förutom stenbock så är jag född i råttans tecken. Träråttan för att vara precis. Wikipedia förklar råttan på följande sätt:
"Råttan är ett av de tolv zodiakdjuren inom Kinesisk astrologi. Det associeras med aggression, rikedom, charm och ordning, men även med döden, krig, det ockulta, pest och grymheter.
Vidare läser jag följande:
Positiva egenskaper
Minutiös, intelligent, karismatisk, charmig, ambitiös, praktisk, arbetsam, vältalig
Negativa egenskaper
Kontrollerande, förbittrad, manipulativ, grym, hämndlysten, envis, maktgalen, kritisk

(Wood Rats, not nearly as self-confident as they appear on the surface, Wood Rats will never expose this vulnerabili)

Även om inte allt stämmer in, så är vissa klockrena. Eller så är det som min kloka vän (eller kanske inte Majsan) säger, att vi vill vara så eller att vi anpassar oss.

Skitsamma vilket. Roligt är det.

Blogguppgift A – Nyhetsvärdering.

En nyhet. En nyhet är en nyhet om nyheten får respons från publiken. Nyheten får respons av publiken om nyheten berör publiken. Nyheten berör publiken när publiken kan känna igen sig i nyheten.

Vem bestämmer att en nyhet är en nyhet, och varför?

Att orkanen Gustav tog upp ett stort medieutrymme är inte särskilt konstigt, men att den blev så övervakad var väl en smula överdrivet. Anledningen till det stora medieutrymmet kan bero på flera orsaker som bland annat att orkanen var på väg mot staden New Orleans som för bara några år sedan ödelades av orkan Katrina. Kritiker menar att politikerna inte gjorde tillräckligt, och att den stora katastrof som blev kunde ha förhindrats eller mildrats. Okanen Gustav berör Amerika som är ett stort land och som påverkar resen av världen, det är ett så kallat ”högstatusland”, vilket gör att vi, åtminstone västvärlden, bryr oss mer. Att det är val i landet piffar till nyheten lite extra, på ett skojsigt tabloidiserande sätt.

Att över 100 000 människor blev hemlösa i Kina efter en jordbävning svävar förbi i periferin.

Den så kallade närhetsprincipen gör sig påmind. En människa kan inte heller ta in allt, och det finns det inte heller (medie-)utrymme för. Vi prioriterar, och vi prioriterar det som ligger oss närmast, geografiskt, socialt och kulturellt. Katastrofer som sker i Indien kommer inte nödvändigtvis att påverka oss i Sverige eftersom det ligger geografiskt långt bort. Landet tillhör inte västvärlden och har inte heller någon kulturell likhet med Sverige. Om media skulle rapportera allt hemskt som sker runt om i världen skulle vi pumpas med elände. Det pågår ständiga krig runt om i världen på platser som exempelvis Darfur, Kongo, Irak eller andra delar av världen där människor dagligen mister sina liv i strider. Vi varken kan eller vill bry oss om allt som sker runt om i världen. Vi bryr oss mest om vad som direkt påverkar oss och vad som finns nära omkring oss.

Ett exempel på det var när jag, i skrivande stund (08 09 17), skulle läsa nyheterna på www.aftonbladet.se och möttes då av rubriken: Knivdödad vid köpcentrum. Jag reagerade, tyckte det lät hemskt, och läste vidare: Mannen låg svårt skadad på parkeringsplats i Karlstad. Det var först när jag läste Karlstad, som jag verkligen reagerade.

Vi lever i ett samhälle där publiken på egen hand får skaffa sig sin information och skapa sig en uppfattning om vad som är viktigt runt om i världen. Men trots tillgången till olika mediekanaler menar många att det ofta brister i själva innehållet. Det som rapporterats i en nätupplaga, rapporteras med största sannolikhet också i de andra nätupplagorna. Det som rapporteras på en nyhetssändning på TV, rapporteras med högsta sannolikhet också i konkurrerande nyhetssändningar, om än med en annan synvinkel. Det blir mer och mer upp till publiken att vara sin egen nyhetsvärderare, och värdera vilken information man vill ta del av och försöka hitta den. De som väljer nyheterna bestämmer vad som blir viktigt. Ingen har väl missat nya ”finanskrisen”? Annars är Idol ett omfattande och ständigt tabloidiserat ämne. Det har blivit en del av vår kultur. Media har alltid något att skriva om, och Idol får publicitet som i sin tur leder till en manisk Idol- kultur bland publiken.

Det som står att läsa i medievärlden är inte alltid det viktigaste. Det är ingen objektiv världssanning. Det är utvalda händelser från utvalda personer. Att rättfärdiga deras val eller inte är vad pubkilen ställs inför. Den som bestämmer vad som är en nyhet, och varför, är den som formar publikens (i alla fall mångas) bild av den värld vi lever i.

Rättfärdigat eller ej.